Historisk bakgrund
Förbindelserna mellan Cypern och Sverige går tillbaka till 1100-talet, då vikingarna var en del av det bysantinska gardet vid kuststaden Pafos i sydvästra Cypern.
Den mest kända svenska besökaren från den tiden är heliga Birgitta, som nyligen utsågs till EU:s skyddshelgon. Under Birgittas två resor till Cypern 1372 var ön ett självständigt kungadöme som styrdes av Peter II, under ledning av modern Eleonora av Aragon. Birgitta fick ett varmt välkomnande av drottningen. Men efter att Birgitta haft en uppenbarelse anklagade hon drottningen för att vara odödlig och uttalade en förbannelse över öns befolkning. Birgitta spådde att på grund av befolkningens och kungahusets synder skulle Famagusta komma att förgöras på samma sätt som Sodom och Gomorra.
Efter att ha besökt Jerusalem hade Birgitta ytterligare en vision, vilken hon berättade om för den cypriotiska domstolen i Famagusta då hon återvände dit, vid samma tidpunkt som Peter II:s dramatiska kröning. Profetian uppfylldes snart. Kröningsceremonin slutade i blodiga strider mellan venetianerna och genuesarna som bodde på ön. Endast två dagar efter hennes besök attackerade genuesarna Cypern och efter hårda strider föll Famagusta under genuesisk ockupation.
Den svenske reseskildraren Michael Eneman ägnar en stor del av sin bok ”Resa i Orienten” till sina Cypernresor. Eneman var kung Karl XII:s sändebud, och anlände till Larnaka våren 1713. Han beskriver i detalj den livliga handeln mellan grekerna och européerna som bodde på ön. Han beskriver även de turkiska härskarnas orättvisa styre, genom att bland annat berätta om en allvarlig dispyt som uppstår mellan några av öns invånare och de turkiska härskarna.
En annan utförlig redogörelse av Cypern skriven på svenska gjordes av Eduard Carleson 1733, med titeln ”Kort Beskrifning om Öen Cypern”. Carleson reste vida omkring i området tillsammans med sin kollega Carl Fredrik von Höpken för att undersöka möjligheterna till att bedriva svensk handel i östra Medelhavet. I boken, som publicerades 1761, beskriver han Cyperns städer; Nicosia med sina palmer, vackra trädgårdar och sin mur, Famagusta, som även den var en muromgärdad stad, Bafa (Pafos) vars invånare dyrkade gudinnan Afrodite, och Limassol, som enligt Carleson utgjorde det största området med de bästa sanitära förhållandena. Stadsbeskrivningarna kompletteras med information om de 840 ”smutsiga byarna”. Carleson redogör även i detalj för Cyperns naturrikedom, dess flora och fauna. Dock så rekommenderade aldrig Carleson att Sverige borde utveckla sin handel med Cypern, då han inte trodde att svenska produkter skulle kunna säljas på ön.
En av de mest levande reseskildringar som gjorts om Cypern är skriven av Jakob Berggren, en predikant tillhörande den svenska ambassaden i Istanbul, vars första resa till Cypern gjordes 1820. Berggren imponerades djupt av cyprioternas gästvänlighet och återvände dit efter endast ett år, men fann då en helt annan situation då befrielserörelsen mot det ottomanska riket just hade börjat. ”Blodtörstiga bödlar”, som han beskrev dem, försökte krossa befrielserörelsen. Berggren befann sig på ön samtidigt som ärkebiskop Kyprianos, biskoparna från Pafos, Kition och Kyrenia, samt över 400 andra grekisk ortodoxa ledare avrättades offentligt.
Den första svenska arkeologen som kom till Cypern var orientalisten Johan David Åkerblad, som var känd för sin forskning inom dechiffrering av egyptiska hieroglyfer. Åkerblad besökte Cypern 1788 och skrev utförligt om de arkeologiska och historiska fynd hand gjorde där.
De första verkliga vetenskapliga banden mellan Cypern och Sverige började med den svenska Cypernexpeditionen. Den mest kända svensken att besöka Cypern är Einar Gjerstad, som började utforska Cyperns arkeologiska historia 1923. Grunden för detta arbete lades vid ett slumpartat möte mellan Sveriges konsul på Cypern, Pierides, och arkeolog Axel W. Persson. I sin bok ”Sekler och Dagar” skriver Gjerstad att Pierides hade bett Persson uppmuntra några unga svenska arkeologer att besöka Cypern och påbörja arkeologiska utgrävningar. Gjerstad var den förste att gräva upp cypriotiska bosättningar och artefakter från stenåldern. Tillsammans med svenska Cypernexpeditionens utgrävningar från 1920- och 1930-talet, är hans utgrävningar banbrytande inom arkeologin, och det är dessa som har lagt grunden för det nära samarbetet mellan Cypern och Sverige inom arkeologin.
Med den svenska Cypernexpeditionen skapades ett starkt band mellan de två länderna. Den största cypriotiska samlingen utanför Cypern finns på Medelhavsmuseet i Stockholm. Cypernsamlingen, som idag utgör en del av museets fasta utställning, tillkom tack vare fynden som den svenska Cypernexpeditionen gjorde 1927-1931, under ledning av Einar Gjerstad.
Mer information: Medelhavsmuseet
Svensk medverkan i FN:s insatser på Cypern
FN:s fredsbevarande styrka på Cypern UNFICYP grundades 1964 för att upprätthålla fred och stabilitet och för att underlätta en politisk lösning av Cypernproblemet.
Sveriges delaktighet på Cypern är det största och längsta uppdrag som svensk militär haft inom FN. Under 1964-87 var det 48 bataljoner som tjänstgjorde inom UNFICYP. Den svenska styrkan var med sina 1000 soldater som störst 1964, medan de 1973 endast var 265. När den svenska bataljonen drog sig tillbaka från Cypern 1987 stannade endast en liten styrka kvar på ön. Det svenska deltagandet upphörde 1993. Under denna 30-årsperiod tjänstgjorde cirka 28 000 svenska fredsbevarande soldater på Cypern.
Det svenska bidraget till UNFICYP anses ha haft en positiv inverkan på ländernas relation. Överste Carl Gustav Ståhl, befälhavare över den svenska bataljonen, sade följande under sitt avskedstal vintern 1964-65:
”Nu när bataljonen lämnar Cypern efter att framgångsrikt ha avslutat sitt uppdrag, uppfylls jag av två känslor. Den första är besvikelse över att människor är så oförsonliga. Krigsmolnen hopades över ön och vi har inte kunnat göra mycket för att förändra situationen. Den andra känslan är tacksamhet över att ha fått chansen att delta i åtgärder för att avvärja omfattande våldshandlingar och för att ha bidragit till förståelse mellan de två sidorna på ön. Jag är övertygad om att utan FN:s ingripande på Cypern så hade situationen varit mycket värre, inte bara för Cypern utan för hela världen”.