Republiken Cypern
Republiken Cyperns Ambassad i Stockholm

Historisk översikt


På grund av sitt strategiska läge har Cypern flera gånger under historiens gång koloniserats av några av de största kolonimakterna i östra Medelhavet. Efter det ottomanska riket, var Storbritannien 1878 den sista stormakten att ockupera Cypern. Grekcyprioter och turkcyprioter hade i århundraden levt fredligt sida vid sida i byar, städer och på arbetsplatser med blandad befolkning.

Trots att grekcyprioterna alltid hade krävt nationell självständighet, var det ett krav som aldrig hörsammades av kolonialmakten. Det turkcypriotiska ledarskapets politik innan andra världskriget kan sammanfattas i att de opponerade sig mot grekcyprioternas strävan efter nationell självständighet. Det första turkcypriotiska politiska partiet KATAK (Party for the Protection of the Turkish Minority) bildades 1943 och stödde en fortsatt brittisk kolonisering. Året efter bildades det Turkiska Nationella Partiet (Turkish National Party), vilket hämtade sin ideologiska inspiration från Turkiet.

Det som kom att bli känt som Cypernproblemet framträdde tidigt efter andra världskriget, då universella krav på självständighet började komma, med en efterföljande kris i det koloniala systemet. 1955, då alla krav på självständighet ignorerats, påbörjade grekcyprioterna en militant kamp för att befria landet från kolonialmakten. Det brittiska styret var oförmöget att bemöta den nationella frihetsrörelsen och började därför utnyttja den turkiska faktorn och uppmuntra ett ingripande från Ankara. Turkiets officiella ställning i Cypernproblemet, som fram till tidigt 50-tal stödde det koloniala status quo, började luta mot en etnisk delning av ön.

Turkiska officerare hjälpte till att upprätta olagliga turkcypriotiska organisationer; Volkan och TMT. Dess medlemmar rekryterades främst från delar av den paramilitära säkerhetsstyrkan som den koloniala administrationen bildat och bestod uteslutande av turkcyprioter i syfte att bekämpa den grekiska nationella rörelsen. För att uppnå totalt inflytande över turkcyprioterna lanserade TMT en kampanj präglad av dödlig terror mot turkcyprioterna som deltog i fackliga föreningar, vilka var de främsta institutionerna där människor från båda befolkningsgrupperna samarbetade i sociala och politiska frågor. TMT sökte därför komma i konflikt med grekcyprioterna, som en strategi för att uppnå delning.

1958, då interna strider brutit ut och den brittiska regeringen lagt fram en plan som syftade till delning, accepterade den grekiska nationalrörelsen, ledd av ärkebiskop Makarios, en lösning som innebar begränsad självständighet och vars grundvalar hade utarbetats i Zürich av de grekiska och turkiska regeringarna.

Konstitutionen kategoriserar medborgarna som greker och turkar. Förtroendeposter tillsattes vid separata val. Separata kommuner etablerades i varje stad, och separata val skulle hållas till alla offentliga förtroendeuppdrag. Befattningar som tillsattes genom utnämning och befordran, tex inom statsförvaltning eller polis, skulle delas mellan greker och turkar i förhållandet 7:3. Inom armén ökade förhållandet till 60:40. Presidenten skulle vara grekcypriot och vicepresidenten turkcypriot, och de skulle röstas fram av respektive befolkningsgrupp. Turkcyprioterna fick även vetorätt i både verkställande och lagstiftande avdelningar inom regeringen. Den turkcypriotiske vicepresidenten kunde blockera presidentens beslut, medan skatte-, kommun- och vallagar i representanthuset krävde separata majoriteter.

Det turkcypriotiska ledarskapet utnyttjade till fullo sin vetorätt vilket gjorde administreringen av den unga republiken svår och ineffektiv.

Efter att de turkcypriotiska medlemmarna i representanthuset avvisat budgeten 1963, beslutade sig president Makarios för att presentera ett antal konstitutionella förslag till den turkcypriotiske vicepresidenten. Trots att dessa förslag syftade till att minska friktionen mellan de båda befolkningsgrupperna , samt i den statliga förvaltningen, så motsatte sig regeringen i Ankara förslaget, innan turkcyprioterna ens hunnit överväga det själva. Den turkcypriotiska ledningen följde Ankaras hållning. I december 1963 ökade spänningarna då turkcypriotiska poliser som misstänktes använda polisbilar för vapendistribution vägrade låta sig inspekteras.

Väpnade sammandrabbningar bröt så ut i december 1963. Det turkcypriotiska ledarskapet uppmanade då öppet till omedelbar delning, turkiska poliser och tjänstemän drog sig tillbaka från sina poster och Ankara hotade invadera. Ställd inför allvarliga hot mot republikens fortsatta existens, försökte regeringen hålla tillbaka revolten men kunde inte göra så mycket åt privatpersoner som deltog i sammandrabbningarna. Då stridande misslyckades med att skilja de icke-stridande från de stridande förvärrades konflikten och oskyldiga liv gick till spillo på båda sidor.

Dessa tragiska men isolerade händelser utnyttjades av turkcypriotiska nationalistiska ledare till propaganda om att det två befolkningsgrupperna inte kunde leva tillsammans, trots att samma ledarskap till stor del bar skulden för den rådande politiska situationen. Många turkcyprioter drog sig tillbaka till sina slutna områden, delvis till följd av fientligheten som rådde, men främst på grund av deras nationalistiska lednings önskan om en de facto delning av ön. På detta sätt vände sig det turkcypriotiska nationalistiska ledarskapet emot delar av sin egna befolkningsgrupp, som ville se samarbete mellan de båda befolkningsgrupperna.

Placeringen av de isolerade grupperna följde inte alltid turkcyprioternas boendefördelning. Turkarna försökte med viss framgång ockupera strategiskt viktiga positioner, som exempelvis Kokkina på den norra kusten, genom vilken militär personal och utrustning kunde transporteras från Turkiet. Samma sak med det medeltida St Hilarion borgen, från vilken man kunde kontrollera vägen som förband huvudstaden med kuststaden Kyrenia. De största isolerade grupperingarna upprättades av den turkiska militären, vilka, i strid mot garantmakternas fördrag, övergav sina läger och etablerade sig norr om huvudstaden, och skar därmed av vägen mellan Nicosia och Kyrenia. För Turkiet fungerade dessa isolerade grupperingar främst som brofästen för att underlätta den planerade invasionen. Och mycket riktigt så bombade det turkiska flygvapnet det cypriotiska nationalgardet och kringliggande grekiska byar med napalm, samt hotade med invasion, då regeringen i augusti 1964 försökte återta kontrollen över Kokkina.

Den andra stora anledningen till upprättandet av isolerade grupperingar var att politiskt och fysiskt skilja de två befolkningsgrupperna åt. Trots att det turkiska ledarskapet hävdade att de styrdes av omtanke för sitt samhälle, så skapade den påtvingade segregationen betydande sociala och ekonomiska svårigheter för majoriteten av turkcyprioterna.

Med den grekiska militärjuntans kupp den 15 juli 1974 mot regeringen Makarios, fann Turkiet en ursäkt för att verkställa sina planer på en delning av ön. Den 20 juli, med anspråk på att agera enligt garantifördraget, iscensatte turkiska militära styrkor en fullskalig invasion av Cypern. Trots att invasionen utgjorde ett brott mot alla internationella lagar, inklusive FN-stadgan, fortsatte Turkiet ockupationen av öns norra del, samt tömde den på dess grekiska befolkning. Under slutet av påföljande år hade majoriteten av de turkcyprioter som fortfarande levde i den fria delen av Cypern lämnat sina hem och flyttat till den ockuperade delen. I och med detta fullbordades politiken om delning och tvångsförflyttning som Ankara antagit 20 år tidigare.

Många liv gick till spillo. Tusentals grekcyprioter dödades eller skadades, och än idag saknas cirka 1500 personer, vars öde inte gått att fastställa. 1493 av dessa fall överlämnades till Kommittén för saknade personer på Cypern, som verkar under FN. 35,83 % av Cyperns yta, som står för 70 % av landets ekonomiska potential, ockuperades av turkisk militär. En tredjedel av grekcyprioterna blev flyktingar i sitt eget land och ockupationsmakten förhindrar dem än idag från att återvända till sina hem. I ett försök att ändra på landets demografi har Ankara fört över 114 000 turkiska bosättare till det ockuperade området. Då turkcyprioterna emigrerat i stora tal, är nu de turkiska soldaterna och bosättarna fler än de turkcyprioter som är kvar.

Flera resolutioner av FN:s generalförsamling och säkerhetsråd kräver respekt för Cyperns självständighet, enhet och territoriella integritet, att flyktingarna får återvända till sina hem och att utländska trupper drar sig tillbaka. Samtliga resolutioner har konsekvent ignorerats av Turkiet och det turkcypriotiska ledarskapet. Grunden för en lösning av Cypernfrågan har fastställts i två högnivåöverenskommelser. Båda överrenskommelser, det första mellan president Makarios och den turkcypriotiska ledaren Denktas i februari 1977 och det andra mellan president Kyprianou och Denktas i maj 1979, slöts under överinseende av FN:s generalsekreterare och föreskrev en lösning av problemet i enlighet med FN:s resolutioner.

Det tydligaste exemplet på Turkiets ovilja att arbeta för en lösning enligt FN:s linje gavs den 15 november 1983 när den turkcypriotiska ledningen ensidigt utropade det ockuperade området till en självständig stat – ”Turkish Republic of Northern Cyprus”. Trots att detta fördömts av FN och att inget annat land förutom Turkiet erkänner denna illegala, separatistiska enhet, kvarstår situationen.

Trots att flera förhandlingsrundor hållits under FN:s överinseende sedan 1977, har det inte gett något resultat, på grund av Turkiets vägran att följa FN:s resolutioner. I januari 1989 presenterade Cyperns regering ett ”Utkast till förslag för etablerandet av en federal republik och lösningen av Cypernproblemet”, som följde FN:s resolutioner om Cypern samt de två högnivåöverenskommelserna. Ett annat exempel på regeringens villighet att arbeta för en rättvis lösning på problemet framgår i president Clerides förslag den 17 december 1993, enligt vilket Cypern var berett att upplösa nationalgardet och överlämna alla dess vapen till FN:s fredsbevarande styrka på ön.

Turkiet fortsätter att ignorera den internationella opinionen i Cypernfrågan och insisterar med att föra en politik som legitimerar det status quo som det påtvingat med sin militära styrka, och som det internationella samfundet anser oacceptabelt. Med detta fortsätter Turkiet kränka cyprioternas mänskliga rättigheter och motsätter sig domar och utlåtanden som kommer från de främsta internationella institutionerna. I den fjärde mellanstatliga ansökan av Cypern vs Turkiet fann Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna den 10 maj 2001 Turkiet skyldigt till massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna i den ockuperade delen av Cypern.


För mer information om Cypernfrågan (på engelska):

Utrikesdepartementet – Cypernfrågan
Senaste utvecklingen
Stängda hamnar och flygplatser
Den politiska situationen i det ockuperade området
Politisk hållning gentemot turkcyprioterna
FN:s resolutioner om Cypern


Läs även (på engelska):

Den illegala deklarationen av ”TRNC”

Mot ett enat Cypern. Cypernfrågan efter Annan-planen.







OIKADE

1974 - 2016 Cyprus: Still occupied, still divided

CYPRUS FACT SHEET - Political Developments

CYPRUS FACT SHEET - Economy

Pafos 2017

CIPA

Study in Cyprus

Cyprus at a glance

Multireligious Cyprus

The Republic of Cyprus - An Overview

The Republic of Cyprus - from 1960 to the present day

Cyprus on film