På den norra delen av Cypern, som står under turkisk militär ockupation sedan den turkiska invasionen 1974, har det skett en betydande ökning av byggen och "fastighetsförsäljning". De turkiska styrkorna, som ockuperar 36,2% av Cyperns territorium, har sedan 1974 tvångsfördrivit cirka 170 000 grekcyprioter från sina hem och ställt fastigheterna till förfogande för sina egna "myndigheter". Fastigheterna användes till en början för den turkiska arméns och turkcyprioternas behov. När Turkiet i slutet av 1974 påbörjade den organiserade koloniseringen av den ockuperade delen av Cypern, överlämnades många av dessa fastigheter till bosättare från det turkiska fastlandet. Det turkcypriotiska ledarskapet utnyttjade fördelningen av fastigheterna som ett sätt att muta sig till politiskt inflytande.
2002 tillät den turkiska ockupationsregimen de aktuella innehavarna av fastigheterna att "överföra" dem till tredje part, och på så sätt underlättades tillkomsten av en exempellös "fastighetsmarknad".
Konstruktions- och "försäljnings" boomen exploderade 2002 då en kontroversiell FN-plan för att lösa Cypernfrågan framlades. Den föreslagna planen underlättade endast minimalt för de fördrivna personerna att återfå sin egendom. Planen gynnade istället överlåtelsen av egendomarna till ockupanterna. En stor del av de fastigheter som de grekcypriotiska ägarna fördrevs från överfördes olagligen till och används för närvarande av de cirka 160 000 turkiska bosättare som olagligen förts in i det ockuperade området, i syfte att ändra Cyperns demografiska struktur. Om FN-planen genomförts, skulle bosättarna ha tillåtits behålla dessa fastigheter, vilket skulle legitimera Turkiets politik för etnisk rensning på Cypern.
I augusti 2004 uppgav Ahmet Uzun, så kallad "finansminister" i det ockuperade området, att FN-planen utgjorde ett incitament att bygga på grekcypriotisk mark belägen där, eftersom personer som investerar i sådan egendom kunde prioriteras över de grekcypriotiska ägarna som flytt. Sådana bestämmelser påskyndade byggandet på stulen mark, och även ”försäljningen” av dessa byggprojekt till främst britter och andra EU-medborgare som söker ett hem vid det soliga Medelhavet.
Trots den turkiska ockupationsmaktens vägran att låta de fördrivna grekcyprioterna nyttja sina egendomar, har de ursprungliga ägarna inte förlorat äganderätten till sina fastigheter.
Varning för fastighetsköp på den ockuperade delen av Cypern
Utländska medborgare varnas för köp av grekcypriotisk egendom i den del av republiken Cypern som står under turkisk militär ockupation sedan 1974.
Som ett resultat av den turkiska invasionen och den efterföljande ockupationen av 36,2% av Cyperns territorium, tvingades 170 000 grekcyprioter, som utgjorde 2/3 av invånarna i det ockuperade området, att fly från sina hem. Enligt register från inskrivningsmyndigheten från 1964, innehade grekcyprioterna cirka 78% av den privatägda marken i området som nu står under turkisk ockupation, medan turkcyprioterna ägde cirka 21%.
De turkiska styrkorna hindrar än idag de fördrivna personerna från att återvända till sina hem och nyttja sina egendomar. Men enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter samt internationell och nationell rätt, behåller de rätten till sin egendom.
Domar
Flyktingarnas rätt till sina fastigheter har fastställts i flera domar i Europadomstolen. Grekcyprioten Titina Loizidou, som tvingades fly från sitt hem i Kyrenia, stämde Turkiet, och den 18 december 1996 gav den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter henne rätt. I fallet Loizidou beordrade domstolen Turkiet att kompensera henne för den tid hon inte kunnat nyttja sin egendom i Kyrenia och att ge henne full tillgång till den. De fördrivna personernas rätt till sina egendomar bekräftades i den mellanstatliga ansökan av Cypern vs Turkiet den 10 maj 2001 och återigen 2005 i ett beslut från Europadomstolen, i fallet Myra Xenides vs Turkiet, och har sedan dess bekräftats i åtskilliga fall som grekcypriotiska innehavare av egendom i den ockuperade delen av Cypern fört mot Turkiet.
Grekcypriotiska ägare kan även väcka civilrättsliga mål i Cyperns civila domstolar mot de som inkräktar på deras egendom. I fallet Meletios Apostolides vs David och Linda Orams föll domen i Nicosia tingsrätt den 15 november 2004. De tilltalade befanns skyldiga till intrång på målsägandens egendom och ålades att riva villan de byggt där, återlämna egendomen samt betala skadestånd. Enligt EG-förordningen 44/2001, kan domar utfärdade av civila domstolar i Cypern verkställas i samtliga EU:s medlemsstater och utmätas genom den åtalades tillgångar i aktuell stat. Paret Orams överklagade verkställandet av den cypriotiska domen i Storbritannien, och den 6 september 2006 undvek en domare vid brittiska Högsta Domstolens Queen´s Bench Division att genomdriva den cypriotiska domen och beviljade Orams överklagan. Den brittiska domstolen påpekade dock att i enlighet med utlåtandet från Europadomstolen för mänskliga rättigheter så förblir Apostolides den rättmätige ägaren av sin egendom i Lapithos. Högsta domstolen beviljade Apostolides prövningstillstånd.
Apostolides överklagade förstainstansrättens dom och för att klargöra de många EU-rättsfrågor som tas upp i fallet, vidarebefordrade hovrätten ett flertal frågor till EU-domstolen för ett förhandsavgörande. Den 29 april 2009, fällde EU-domstolen (Grand Chamber) sin dom i förhandsavgörandet, där de gick tvärt emot den engelska domstolens utlåtande, till förmån för Apostolides och republiken Cypern.
Efter EU-domstolens utslag, utfärdade hovrätten den 19 januari 2010 sin slutliga dom i målet. Domstolen betonade skyldigheten att respektera republiken Cyperns suveränitet, oberoende och territoriella integritet, och bekräftade de cypriotiska domstolarnas befogenhet, även i de fall som rör äganderätten till egendom som ligger i det ockuperade området av Cypern. Domstolen framhöll även att trots internationellt stöd för att finna en lösning på Cypernfrågan, fanns det ingen grund för att inte erkänna och genomföra ett domslut utfärdat i en EU-medlemsstat. Domstolen betonade att FN: s säkerhetsråds resolutioner, förutom att uppmana till förhandlingar och en lösning av Cypernfrågan, konsekvent har krävt respekt för republiken Cyperns territoriella integritet under en enda suveränitet, som innefattar respekt för domstolarna och lagarna i en suverän stat.
Enligt Cyperns lagstiftning, utgör nyttjandet av egendom registrerat i en annans namn ett brott, för vilket en europeisk arresteringsorder (som kan genomföras i samtliga 27 EU-länder), samt en internationell arresteringsorder kan utfärdas.
Den separatistiska enhetens illegalitet
Regimen i det ockuperade området är en olaglig separatistisk enhet (se FN: s säkerhetsråds resolutioner 541 (1983) och 550 (1984) i vilka alla stater uppmanas att respektera Cyperns suveränitet, oberoende och territoriella integritet, och att inte erkänna någon annan stat i Cypern än republiken Cypern). Som det framgår i Europadomstolens granskning av den fjärde mellanstatliga ansökan av Cypern vs Turkiet (10 maj 2001), "§ 61. .. i både internationell praxis och i fördömanden från FN:s säkerhetsråd och europarådets ministerkommitté framgår tydligt att det internationella samfundet inte erkänner "TRNC" som en stat. Domstolen upprepar ånyo slutsatserna i fallet Loizidou, om att republiken Cypern är den enda legitima regeringen i Cypern... "
Således har den illegala separatistiska enheten i den ockuperade delen av Cypern inte behörighet att genomföra överlåtelser av äganderätt.
Utländska medborgare varnas
Utländska medborgare som är intresserade av att köpa fastigheter i den ockuperade delen av Cypern rekommenderas starkt att genom republiken Cyperns inrikesministerium (Lands and Surveys Department) noga undersöka de rättsliga ägarförhållandena för egendomen i fråga. Detta för att säkerställa att ingen kränkning av äganderätten sker, samt att den påstådda säljaren är den verkliga ägaren av fastigheten.
Material som gör reklam för egendom som säljs i de ockuperade områdena, och som sprids av personer som kommer från områden norr om buffertzonen, kan beslagtas.
Eftersom mer än 4/5 av de egendomar som ligger norr om buffertzonen tillhör tvångsförflyttade ägare (termen "ägare" inkluderar republiken Cypern), kan man rimligen dra slutsatsen att detta reklammaterial är relaterat till olaglig verksamhet, även om det vid tidpunkten för upptäckten inte finns några bevis för sambandet mellan det man gör reklam för och specifika fördrivna ägare. Materialet i fråga kan användas som bevis i framtida mål mot inkräktare av egendom i områden som ligger norr om buffertzonen.
Baserat på ovanstående, kan sådant reklammaterial konfiskeras, då det föreligger skälig misstanke om att det utgör kärnan i den illegala försäljningen av fastigheter i områden norr om buffertzonen. Efter konfiskering överlämnas materialet till polisen. Det är av yttersta vikt att vittnesmål tas från innehavaren av materialet, eftersom han/hon skulle kunna utgöra ett potentiellt vittne i en rättslig procedur. Om det föreligger skälig misstanke för att personen som förfogar över materialet aktivt främjar olagliga fastighetsaffärer eller utnyttjande av hotell som tillhör fördrivna ägare, kommer en arresteringsorder utfärdas mot denne.