I den del av Cypern som ockuperas av den turkiska armén genomför Turkiets regering sedan invasionen 1974 en systematisk kolonisering för att ändra på landets demografiska struktur. Enligt rapporter som bekräftats i både turkisk och turkcypriotisk press kommer bosättarna från det turkiska fastlandet och är turkiska medborgare. I den ockuperade delen av Cypern finns det idag ca 150 000 – 160 000 bosättare och 35 000 turkiska ockupationssoldater. Under samma tidperiod utvandrade totalt 55 000 turkcyprioter från Cypern. Faktum är att antalet turkcyprioter på den ockuperade delen av Cypern har minskat från 116 000 år 1974 till att i dagsläget endast vara 89 000. Med en naturlig befolkningstillväxt skulle siffran istället varit 153 578.
De huvudsakliga turkiska målen för denna koloniseringspolitik förefaller vara följande:
- Att ändra den demografiska strukturen och förvränga befolkningsbalansen mellan turkar och greker på ön, i syfte att försöka rättfärdiga den turkiska sidans påståenden om de territoriella och konstitutionella aspekterna av Cypernfrågan.
- Att etniskt rensa det ockuperade området och överföra ett stort antal fastlandsturkar. Genom att samtidigt utvisa de grekcypriotiska invånarna i området, förstöra kulturarvet och illegalt ändra alla geografiska namn på den ockuperade delen av Cypern, syftar denna politik till att radera allt som under århundraden har varit grekiskt och kristet, och "turkifiera "området.
- Att ändra den politiska balansen i den ockuperade delen av Cypern och påverka valen, för att försäkra sig om att den turkcypriotiska ledningen håller sig i linje med den turkiska regeringens politik.
- Att kontrollera politiken i det ockuperade området. I detta syfte har bosättarna tilldelats grekcypriotiska egendomar, "medborgarskap", "rösträtt" och arbetstillstånd. De har organiserats i politiska partier, av vilka de största är "The Nationalist Justice Party" och "The National Revival Party". De deltar även i andra politiska partier och spelar en viktig roll i politiken.
- Att kontrollera och manipulera turkcyprioternas politiska vilja (även efter en lösning på Cypernfrågan).
- Att stötta den turkiska militära närvaron på ön och tillhandahålla utbildade reserver för de turkiska ockupationsstyrkorna på Cypern.
- Att hindra en rättvis lösning av Cypernproblemet genom att skapa en situation som inte går att återkalla.
Turkiets kolonisationspolitik på Cypern strider mot 1960 års fördrag om upprättandet av republiken Cypern, som undertecknades av Storbritannien, Grekland, Turkiet och Cypern. Bilaga D till fördraget fastställer grunderna för cypriotiskt medborgarskap, vilka gör det omöjligt och olagligt för båda befolkningsgrupperna att rubba den demografiska balansen genom att föra in ett stort antal etniska turkar eller greker och hävda att de är av grekcypriotisk eller turkcypriotisk härkomst och därför har rätt att komma till Cypern. Punkt sju i sektion fyra fastställer bestämmelser för beviljande av medborgarskap till personer som varit bosatta på Cypern innan 1955 och emigrerat till Grekland, Turkiet eller Storbritannien, eller som var ättlingar till ottomaner bosatta i Cypern 1914.
Bosättare och internationell rätt
Koloniseringen strider mot internationell rätt. Artikel 49 (6) i den fjärde Genèvekonventionen från 1949 om skydd av civilpersoner under krigstid förbjuder en ockupationsmakt att överföra sin egen civilbefolkning till området som det ockuperar. Där fastslås att "ockupationsmakten får inte deportera eller förflytta delar av sin egen civilbefolkning till det område som ockuperas".
I de politiska kommentarerna till artikel 49 (6) klargörs att föreskriften syftar till att förbjuda demografisk manipulering av en ockupationsmakt som antingen aktivt överför sin egen befolkning till ockuperat territorium eller tillåter den att bosätta sig där frivilligt.
I sitt rådgivande yttrande i fallet ”Wall” den 9 juli 2004, beslutade den internationella domstolen att artikel 49 (6) inte bara förbjuder tvångsförflyttningar "utan samtliga åtgärder som vidtagits av en ockupationsmakt i syfte att organisera eller uppmuntra delar av sin egen befolkning att flytta till ockuperat territorium "(stycke 120).
Överträdelse av artikel 49 utgör ett allvarligt brott mot Genèvekonventionerna och medför straffrättsliga påföljder (art.146, 147). Det anses vara en krigsförbrytelse.
Artikel 85 (4) (a) i 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna fastställer att när en ockupationsmakt överför delar av sin egen civilbefolkning till området som det ockuperar utgör det ett "grovt brott" mot konventionen.
Artikel 1, som är gemensam för de fyra Genèvekonventionerna, och artikel 86 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna 1977, ålägger samtliga höga fördragsslutande parter att genomföra bestämmelserna.
I internationella domstolens rådgivande yttrande i fallet ”Wall” (stycke 158-9) den 9 juli 2004, föreskrivs att alla avtalsslutande parter till Genèvekonventionerna enligt lag är skyldiga att se till att ockupationsmakten följer internationell humanitär rätt så som den föreskrivs i 1949 års fjärde Genèvekonvention.
Artikel 7 (1) (d) fastställer att deportation eller tvångsförflyttning av befolkning är ett "brott mot mänskligheten", där "deportation eller tvångsförflyttning av befolkning" innebär tvångsförflyttningar av personer genom utvisning eller andra tvångsåtgärder från det område där de lagligen vistas, utan skäl som är giltiga enligt internationell lag.
I artikel 8 (2) (b) (viii) i 1998 års Romstadga för internationella brottmålsdomstolen listas "en ockupationsmakts överföring av delar av sin egen civilbefolkning till det område som det ockuperar" som en "krigsförbrytelse".
FN-resolutioner
I resolutionerna 33/15 (1978), 24/30 (1979), 37/253 (1983) med flera, beklagade FN: s generalförsamling "alla ensidiga åtgärder som ändrar Cyperns demografiska struktur."
I resolution 4 (XXXII) (27/2/76) uppmanar FN:s kommission för mänskliga rättigheter parterna att avstå från ensidiga handlingar som ändrar Cyperns demografiska struktur, och i resolution 1987/50 (11.3.1987) uttrycker kommissionen oro för tillflödet av bosättare och uppmanar till respekt för cyprioternas rättigheter.
Närvaron av bosättare påverkar flyktingarnas möjligheter att återvända till sina hem. Detta går helt emot Säkerhetsrådet och Generalförsamlingens många resolutioner.