Skriv utSkriv ut Close Close Republiken Cypern
Grekcyprioter på den ockuperade sidan

Grekcyprioterna som bor på den ockuperade sidan av Cypern lever under miserabla förhållanden, vilket tydligt framgår av statistiken över grekcyprioterna som bodde där innan invasionen, jämfört med hur dessa siffror ser ut idag. I juli 1974 bodde 162 000 grekcyprioter på det område som idag ockuperas av turkiska soldater. När den andra fasen av den turkiska invasionen avslutades i augusti samma år hade 142 000 grekcyprioter utvisats eller tvingats fly, och 20 000 blev kvar, främst på Karpashalvön (rapport S/11488 av FN: s generalsekreterare till Säkerhetsrådet den 4 september 1974). Under de efterföljande fyra månaderna tvingades ytterligare 5000 lämna det ockuperade området, och därmed minskade den grekcypriotiska befolkningen där med 91 % (rapport S/11568 den 6 december 1974, paragraf 43). Enligt generalsekreterarens rapport till Säkerhetsrådet (S/1122, 30 november 2001, paragraf 8) har denna siffra med tiden minskat till 427 grekcyprioter och 165 maroniter. Följaktligen uppnår den totala siffran grekcyprioter som förvisats från sina hem till över 160 000 - en tredjedel av Cyperns totala befolkning 1974.


Denna utveckling går tvärt emot den överrenskommelse som nåddes i Wien den 2 augusti 1975, enligt vilken den turkiska sidan åtog sig att ge de isolerade grekcyprioterna ”all hjälp till ett normalt liv, inklusive inrättningar för utbildning och religionsutövande, läkarvård av sina egna läkare och rörelsefrihet i den norra delen av ön”. I verkligheten utsattes grekcyprioterna för ständiga trakasserier (inklusive fysiska övergrepp), deras rörelsefrihet begränsades, de förvägrades tillgång till adekvat hälsovård och skolgång (framför allt den efter låg- och mellanstadiet), deras rätt att nyttja och testamentera sin fasta egendom begränsades och deras religionsfrihet inskränktes. Detta var en medveten politik som fördes i syfte att åstadkomma etnisk rensning, där grekcyprioterna tvingades lämna sin hem så att alla spår efter dem i norra Cypern raderades.


FN: s fredsbevarande styrka på Cypern, UNFICYP, följde situationen och kom med flertalet förslag för att förbättra grekcyprioternas situation i det ockuperade området, som generalsekreteraren i sin tur rapporterade om till Säkerhetsrådet (den 10 december 1995, rapport S/1995/1020, paragraf 24). Några av de viktigaste rekommendationerna var följande:

• Alla restriktioner för resor till lands bör hävas.
• Tillgången till Apostolos Andreas klostret bör vara oinskränkt.
• Grekcyprioter bör tillåtas åka i sina egna bilar.
• Grekcyprioter bör få ta emot besökare från områden utanför det ockuperade området.
• Barn till grekcyprioter i den ockuperade delen som av utbildningsskäl tvingas bo på den regeringskontrollerade, fria delen av Cypern, ska kunna besöka sina föräldrar utan några hinder.
• Grekcyprioter på den ockuperade sidan ska kunna testamentera sin fasta egendom till sina ättlingar.
• De ska tillåtas ha högstadie- och gymnasieskolor.
• Den ständiga förekomsten av ”poliser” i deras tillvaro bör stoppas.
• De ska ha oinskränkt tillgång till telefon.
• De bör tillåtas hembesök av grekcypriotiska läkare.
• UNFICYP bör tillåtas oinskränkt rörelsefrihet på Karpashalvön, och sambandskontor bör upprättas.



Liknande rekommendationer gör UNFICYP om maroniterna; att upphäva alla restriktioner i deras rörelsefrihet, inrätta en vårdcentral för deras behov, tillhandahålla privata telefonitjänster, fri rörelse och fritt tillträde för UNFICYP, förbättrad vattenförsörjning till deras byar och förbättrad tillgång till religiösa platser(rapport S/1995/1020, paragraf 25). Den turkiska sidan följde UNFICYP rapporteringen och genomförde några smärre förbättringar, men levnadsvillkoren har förblivit oförändrade. Detta framgår även i slutsatserna från Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna, samt i domslutet av den 10 maj 2001 från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som undersökte den svåra situationen för de som lever isolerade på det ockuperade området, som del i den fjärde mellanstatliga ansökan Cypern vs Turkiet. I kommissionens rapport, som publicerades den 4 september 1999, konstateras bland annat:

”Sammantaget lever grekcyprioterna på norra delen av Cypern under ogynnsamma förhållanden. Bristen på vanliga kommunikationsmedel, otillgänglighet för grekcypriotisk press, det otillräckliga antalet präster, det svåra valet som föräldrar och skolbarn ställs inför gällande undervisning, restriktionerna av rörelsefriheten, omöjligheten att vid dödsfall eller avflytt från området bevara äganderätten, skapar, tillsammans med flertalet andra restriktioner, en känsla hos de berörda personerna att de tvingas leva i en fientlig miljö, i vilken det knappt är möjligt att föra ett normalt familje- och privatliv. Då dessa negativa levnadsvillkor till stor del är en direkt följd av den politik som bredrivs av den svarandes regering och dess underordnade lokalförvaltning, utgör detta, enligt artikel 8 i konventionen, ett brott mot grekcyprioternas rättigheter.”


Kommissionen fann även att detta förfarande var specifikt riktat mot grekcyprioterna, och i nästan samma utsträckning mot maroniterna, på grund av deras etniska och religiösa tillhörighet. Kommissionen drog slutsatsen att denna diskriminering ”är kränkande” (paragraf 499) samt ”en skymf mot deras människovärde” (paragraf 498). Kommissionen fann vidare att deras religionsfrihet inskränks samt att deras yttrandefrihet kränks, då skolböcker för grundskolor censureras, vilket är ett brott mot artikel 2 i protokoll 1.


Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna uttalade sig i domen av den 10 maj 2001 i målet Cypern vs Turkiet, ansökan nr 257 (81/94), för första gången om de övergripande rättsliga följderna av Turkiets invasion och fortsatta militära närvaro i Cypern. Domstolens slutsatser om de få grekcyprioter och maroniter som lever kvar i det ockuperade området är mycket viktiga. Domstolen fann att respekten för grekcyprioternas rätt till ett privat- och familjeliv kränktes grovt då pseudostaten ”TRNC” vidtog åtgärder för att förhindra familjer att återförenas (paragraf 292-293). Domstolen påpekade att grekcypriotiska samhällen övervakades av statsagenter vid olika sociala tillfällen och sammankomster i sina hem(paragraf 294), och konstaterade att detta är en grov kränkning av respekten för grekcyprioternas rätt till ett privat- och familjeliv (paragraf 295).


Domstolen biföll kommissionens slutsatser om att ”de restriktioner som omger grekcyprioternas vardagsliv skapar en känsla hos dem att tvingas leva i en fientlig miljö där det knappt är möjligt att föra ett normalt familje- och privatliv”. Kommissionen observerade att till de svårigheter som grekcyprioterna utsätts för ingår: avsaknad av vanliga kommunikationsmedel, att den grekcypriotiska pressen inte får verka, det otillräckliga antalet präster, det svåra val som föräldrar och skolbarn ställs inför efter att ha slutfört låg- och mellanstadiet, restriktioner i rörelsefriheten, omöjligheten att testamentera fast egendom vid dödsfall eller avflytt.


Domstolen tillade att sådana restriktioner gjorde kränkningarna än mer allvarliga (paragraf 301). Domstolen lyfte även fram generalsekreterarens åsikt om att restriktionerna i utövandet av fundamentala rättigheter på sikt kommer att leda till att samhället på Karpashalvön upphör att existera. Detta skulle bli konsekvensen av förbudet att överlåta egendom till släktingar utanför det ockuperade området, samt förnekandet av rätten för de barn som lämnat det ockuperade området för att läsa på högstadiet och gymnasiet (paragraf 307) att återvända. Den rådande situationen ledde domstolen till att dra den ofrånkomliga slutsatsen att ”de aktuella ingreppen riktades mot den grekcypriotiska gemenskapen på Karpashalvön, enbart för att de tillhör den gruppen. Den behandling som de utsattes för särskiljer dem från den turkcypriotiska befolkningsgruppen. Det måste vara den svarande statens politik att gå vidare med de interkommunala samtalen, baserat på bi-communal och bi-zonal principer. Den svarande statens förpliktelse gentemot dessa principer bör reflekteras i omständigheterna som grekcyprioterna på Karpashalvön lever i och är nödsakade att fortsätta leva i; isolerade, begränsade i sin rörelsefrihet, kontrollerade och utan någon utsikt att kunna utveckla sin gemenskap. De villkor som grekcyprioterna tvingas leva under är degraderande och kränkande för varje aspekt av deras männniskovärde.”


Enligt domstolens åsikt, med hänvisning till den aktuella tidsperioden, uppnådde den diskriminerande behandlingen en så pass allvarlig grad att det ledde till nedvärderande behandling (paragraf 309 och 310). Domstolen fann även att grekcyprioternas religionsfrihet enligt Artikel 9 kränktes, genom restriktioner som förhindrade organiserandet av grekisk ortodoxa ceremonier (vägran att godkänna utnämnandet av präster, förhindrandet av tillgången till Apostolos Andreas klostret, samt inskränkning av rätten att åka till andra platser för tillbedjan, utanför deras byar. Paragraf 243-346). Domstolen fann även att Artikel 10 (yttrandefrihet) kränktes, på grund av omfattande censur av grundskoleböcker, av vilka en stor del, trots sitt harmlösa innehåll, censurerades eller avslogs av ”TRNC” myndigheter (paragraf 252 och 254).


Domstolen noterade även att fasta egendomar som tillhört grekcyprioter på Karpashalvön som hade lämnat det ockuperade området, bedömdes vara ”övergivna” och kunde därmed överlämnas till tredje part. Detta utgjorde en kränkning av Artikel 1 i Protokoll 1. Även vägran att erkänna arvsrätten till egendom tillhörande avlidna släktingar på det ockuperade området för de grekcyprioter som bodde i det fria Cypern utgjorde en kränkning av Artikel 1.


En särskilt allvarlig kränkning är vägran att tillhandahålla lämpliga resurser för utbildning efter låg- och mellanstadiet till grekcyprioter i norra, ockuperade Cypern (paragraf 278 och 280).


Avslutningsvis så fortsätter svårigheterna för grekcyprioterna och maroniterna på den ockuperade delen av Cypern i oförminskad styrka, trots protester och uppmaningar från Cyperns regering om att tillämpa 1975 års Wien lll överrenskommelse. De bevis som framgår i slutsatserna från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ger ovedersägliga belägg för Turkiets skuld, och bör leda till ytterligare åtgärder för att förbättra de oacceptabla levnadsförhållandena som råder för de cyprioter som lever isolerade på den ockuperade delen av Cypern. Den fortsatta kränkningen av deras människovärde, som Kommissionen påvisat, är en kränkning av alla människors värdighet.






_____________________________________________
© 2011 - 2024 Republiken Cypern,
Utrikesdepartementet,
Republiken Cyperns Ambassad i Stockholm