Skriv utSkriv ut Close Close Republiken Cypern
Saknade personer

En människas försvinnande utgör en kränkning av grundläggande och fundamentala principer och normer för de mänskliga rättigheterna. Dessa är inte endast begränsade till den försvunna personens rättigheter utan omfattar även dess familjers rättigheter. De som begår detta brott gör sig inte bara skyldiga till själva försvinnandet, utan även till de anhörigas lidande.



Grekcyprioter och greker som saknas efter den turkiska invasionen

En av de värsta humanitära konsekvenserna av den turkiska invasionen av Cypern 1974 är det tragiska humanitära problemet med de saknade personerna och deras anhöriga. Under och efter den turkiska invasionen grep den turkiska armén och turkcypriotiska paramilitära organisationer tusentals grekcyprioter som fängslades i koncentrationsläger på Cypern. Dessutom fördes över 2000 krigsfångar illegalt till fängelser i Turkiet. Några av dem släpptes aldrig och saknas fortfarande. Hundratals andra grekcyprioter, både soldater och civila (bland dem äldre, kvinnor och barn) försvann i områdena under turkisk ockupation och är fortfarande saknade. Det finns hundratals vittnesmål från ögonvittnen om de turkiska och turkcypriotiska gripandena av personer som sedan dess är försvunna.



Kommittén för saknade personer

Kommittén för saknade personer (CMP – Committee on Missing Persons in Cyprus) i Cypern, som verkar under FN:s överinseende, har i uppdrag att undersöka 1468 fall av saknade grekcyprioter och greker, samt 502 fall av saknade turkcyprioter. CMP bildades 1981 i enlighet med relevanta FN-resolutioner.

CMP är en treparts, bicommunal, undersökande kommitté som består av en representant för grekcyprioterna, en representant för turkcyprioterna och en tredje medlem som nominerats av Röda Korsets Internationella Kommitté (ICRC) och FN:s Generalsekreterare. Kommitténs uppdrag är att undersöka och fastställa ödet för alla saknade personer på Cypern.

För mer information om CMP och dess arbete, se deras hemsida



1997 års avtal mellan president Glafkos Clerides och turkcypriotiska ledaren Rauf Denktash

Den 31 juli 1997 nådde Cyperns dåvarande president Glafkos Clerides och den turkcypriotiska ledaren Rauf Denktash, i närvaro av ledaren för UNFICYP, ett avtal om saknade personer.

De två ledarna förklarade att de respekterar rätten för de saknades anhöriga att få information om vad som hänt med deras nära och kära. De två ledarna erkände även de anhörigas rätt att få tillbaka den dödes kvarlevor för begravning. Avtalet innehåller bestämmelser om utbyte av information om var de saknade personernas gravar finns, samt för de åtgärder som krävs för att kvarlevorna ska överlämnas till de efterlevande.

De två företrädarna för de båda sidorna, som utsetts att genomföra avtalet, höll två möten under vilka information om gravplatser utbyttes. Under det andra mötet lade den turkcypriotiska representanten fram nya förhandsvillkor, som inte fanns med i avtalet, och därför har det inte gått att genomföra det. Även i Generalsekreterarens rapport om FN:s verksamhet på Cypern under perioden 8 december 1997 – 8 juni 1998, noteras att det inte går att genomföra avtalet från den 13 juli 1997 på grund av det turkcypriotiska ställningstagandet.



Den cypriotiska regeringens politik

Regeringens mål är att fastställa ödet för varje saknad person, baserat på konkreta och kontrollerbara bevis. Av denna anledning kan Cyperns regering inte acceptera begreppet om att en person är "förmodad död”. Ett sådant begrepp strider mot humanitära principer och praxis eftersom det inte tillgodoser de efterlevandes legitima rätt att bli informerade om vad som hänt deras nära och kära, samt, i de fall den saknade personen bevisas vara död, få kvarlevorna och begrava dem.

Denna inställning gäller inte bara saknade grekcyprioter utan även saknade turkcyprioter. Cyperns tidigare utrikesminister Ioannis Kasoulides, förklarade 2001 att regeringen var redo att gräva upp saknade turkcyprioter som dödades under invasionen 1974 och begravdes i områden som står under republiken Cyperns kontroll. Dessutom vädjade Kasoulides till de försvunna personernas anhöriga att lämna blodprov och andra uppgifter, för att hjälpa forskarna att identifiera kvarlevorna med hjälp av DNA. Tyvärr uppgav den dåvarande turkcypriotiska ledaren Rauf Denktash då att turkcyprioterna inte skulle ge något blod, ”inte ens en enda bit damm", för detta ändamål (tidningen "Yeni Demokrat" 26.6.2001).

Cyperns regering vädjar om samarbete i denna fråga. I synnerhet till Turkiets regering, som är den stat som enligt domen i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i fallet Cypern vs. Turkiet, är ansvarig för deras försvinnande, och därmed håller alla bevis och svar om deras öde. Turkiet har ett juridiskt och moraliskt ansvar att samarbeta i ansträngningarna för att återställa de saknade personernas och deras anhörigas mänskliga rättigheter och värdighet.



Domslut i Europadomstolen för mänskliga rättigheter

Efter att Cypern framlagt fyra anmälningar mot Turkiet (ansökan Nos 6780 / 74, 6950 / 75, 8007 / 77, 25781/ 94) undersökte Europakommissionen för mänskliga rättigheter frågan. Rapporterna som Europakommissionen för mänskliga rättigheter antog 1976, 1983 och 1999 betonar att Turkiet brutit mot grundläggande artiklar i Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

I Cyperns fjärde mellanstatliga anmälan mot Turkiet (anmälan nr 25781/94), fastslog Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) den 10 maj 2001 att de turkiska myndigheterna aldrig hade undersökt de anhörigas påståenden om att de saknade personerna hade försvunnit efter att ha frihetsberövats under omständigheter där det förelåg anledning att frukta för deras liv. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter fastställde även att de turkiska myndigheternas underlåtenhet att undersöka de försvunna personernas öde utgjorde en fortsatt kränkning mot förpliktelserna gentemot Artikel 2 i konventionen om skydd av rätten till liv. Domstolen fastställde vidare att de turkiska myndigheternas misslyckande utgjorde en fortsatt kränkning av Artikel 5 i konventionen. Domstolen avgjorde att de turkiska myndigheternas tystnad är så pass allvarligt att det endast kan kategoriseras som omänsklig behandling (enligt Artikel 3).

På grund av Turkiets bristande efterlevnad av domslutet, antog Europarådets ministerkommitté den 7 juni 2005 en interimistisk resolution, den första mellanstatliga någonsin, gällande domslutet i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter den 10 maj 2001 i det fjärde mellanstatliga överklagandet i Cypern vs. Turkiet.

Den interimistiska resolutionen krävde bland annat att Turkiet måste vidta åtgärder för att ta itu med frågan med de saknade personerna, 30 år efter den turkiska invasionen.





_____________________________________________
© 2011 - 2024 Republiken Cypern,
Utrikesdepartementet,
Republiken Cyperns Ambassad i Stockholm